Slutsats:
Polyamino- och polyhydroxy-fullerener visar att lösligheten i vatten ökar med antalet grupper som introduceras i molekylen.
Det kan slutgiltigt konstateras att vattenlösliga fullerenderivat utövar betydande skyddande effekter mot oxidativ stress som fria radikaler in vitro och in vivo (Dugan et al. 2001, Ali et al. 2004, Bakry et al. 2007 , Injac et al... 2008).
Polyamino- och polyhydroxy-fullerener visar att vattenlösligheten ökar med antalet grupper som införs i molekylen, 2008).
Radioprotektiva effekter har påvisats hos fullerenoler, karboxyfullerener, polyvinylpyrrolidoninpackad fulleren och DF-1.
Tabell 1 sammanfattar en jämförelse av DRF efter en enstaka applicering av vattenlöslig dendrofulleren DF-1 30 minuter före bestrålning (DRF = 1,22) med effekterna av andra radioprotektiva ämnen.
Eftersom dessa substanser (fullerenol, DF-1) har små eller inga biverkningar, erbjuder de stor potential att bli strålskyddsmedel med möjlighet till upprepad administrering, vilket krävs vid standardfraktionerad strålbehandling.
Studieanalys
Det insiktsfulla arbetet av Vavrova, Rezacova och Pejchal presenterar ett lovande alternativ till de utmaningar som strålbehandling innebär. Fokuseringen på fullerener, i synnerhet vattenlösliga derivat som C60(OH)24 och dendrofulleren DF-1, illustrerar potentialen hos dessa kolnanosfärer som livskraftiga strålskyddsmedel, vilket visar deras potenta antioxidativa egenskaper och förmåga att minska DNA-skador i bestrålade celler.
Jämförelsevis har det för närvarande använda strålskyddet, amifostin, anmärkningsvärda biverkningar såsom hypotoni, hypokalcemi, diarré, illamående och kräkningar. Den låga toxicitetsprofilen hos vattenlösliga fullerener gör dem därför särskilt intressanta för strålbehandling.
Studien visar att polyamino- och polyhydroxy-fullerener uppvisar ökad vattenlöslighet som en funktion av antalet grupper som introduceras i molekylen. Dessutom visade fullerenol, DF-1 och andra liknande substanser strålskyddande effekter med minimala biverkningar.
Uppgiften för framtida forskning är nu att utforska de mekanismer genom vilka dessa fullerener fungerar som fria radikaler, både in vitro och in vivo. Med sådan kunskap är vi på väg att förändra strålbehandlingslandskapet och gå in i en era av effektivare och säkrare behandlingar.